-

Det är inte jag. Jag vet varken in eller ut. Det här är inte jag. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag är glad, men ändå så ledsen. Man vet att alla finns - men känner inte att man märks. Jag känner mig värdelös. Framförallt ensam. Man vill låtsas som ingenting, och visst det går ett tag men sedan bryter man ihop. Man orkar inte hålla fasaden uppe. Jag orkar inte låtsas som ingenting, även om jag stundvis vill. Det värsta är när ens närmsta inte längre ser. Dem som man alltid trodde skulle vara de första. Vart är ni? Jag tänker inte be om någonting. Jag vill bara känna att jag finns - att det är jag. Men jag känner mig bara världelös.